Kommande aktiviteter

Måndagen den 3 februari

Kl 19.00, Ekmansalen,

Evolutionsbiologiskt centrum, Norbyvägen 14

 

Linda Kvarnström

Att bevara det himmelska ljuset – utmaningarna med att konservera glasmålningar

 

 

 

 

 

Linda Kvarnström är Glasmålerikonservator vid Uppsala domkyrkas glasmålningsateljé.

 

Glasmålningar har varit en viktig del i kyrkorummet sedan medeltiden. Det färgade ljuset som föll in på väggar och tak ansågs ge kyrkobesökarna en föraning om det himmelska Jerusalem. Samtidigt gav fönstren de icke läskunniga kyrkobesökarna en bild av berättelserna ur bibeln. Efter reformationen blev glasmålningar högst ovanligt och hantverket dog nästan ut innan intresset för medeltiden på 1800-talet återupplivade det. I Sverige är majoriteten av glasmålningarna från 1890-talet eller senare. De få medeltida glasmålningar som finns kvar är till största delen i kyrkor på Gotland eller i museer.

Glasmålningar har många beståndsdelar som alla påverkas olika av det omgivande klimatet. Hur man bäst bevarar glasmålningar för framtida generationer är en komplex fråga och svaret beror på en mängd faktorer, till exempel kondens, luftföroreningar, snabba temperaturväxlingar och hårda vindar. Den mänskliga faktorn kan också spela en stor roll; okunskap om materialens hållfasthet vid tillverkning och installation, vandalism, oförsiktig rengöring och felaktiga lagningar kan göra mer skada än nytta.

När Svenska kyrkan i Uppsala upptäckte att deras glasmålningar var i stort behov av underhåll startade de en konserveringsateljé för glasmålningar eftersom det då inte fanns några yrkesverksamma glasmålerikonservatorer i Sverige. Det första projektet konservatorerna åtog sig var Sonens fönster i Uppsala domkyrka, Sveriges största glasmålning med 135 individuella paneler och c:a 50 m2 glasyta. Sonens fönster hade många problem, bland annat var glasytan täckt av en tjock svart beläggning, bemålningen hade fallit bort, nya glasbitar målats med vanlig väggfärg och gulnat och sprucket lim hade applicerats i tjocka strängar. Åtgärdsförslaget för Sonens fönster baserades på vetenskap och forskning i ämnet och utformades i samarbete med församlingen, antikvarisk medverkan, Länsstyrelsen och ledande experter i Europa. I februari 2017 återmonterades Sonens fönster, 4,5 år efter det att de första panelerna plockats ned.

Den viktigaste åtgärden var att installera ett skyddsglas som ska förlänga livslängden för Sonens fönster. Skyddsglasets uppgift är se till att nedbrytningsfaktorer kring glasmålningen minskas i största möjliga mån. Då all forskning på skyddsglas hittills utförts i mildare klimat i Europa installerades klimatmätningar på Sonens fönster både före och efter installationen. Mätresultaten visar att skyddsglaset uppnått tillfredsställande nivåer av kondens, yttemperatur, RH och luftflöde så att ingen eller mycket liten nedbrytning kommer att ske i framtiden.

Uppsala domkyrkas västra rosettfönster som stod näst på tur bjöd på nya utmaningar med PCB-kontaminerad mjukfog och dåliga fogar i stenverket. I skrivande stund är hela fönstret demonterat, men inte sanerat från PCB och projekteringen av skyddsglaset är i startgroparna.

Eftersom fönsterkonstruktionen och klimatet skiljer sig från Sonens fönster behöver man se över skyddsglaskonstruktionen för att försäkra sig om bästa resultat. Många frågor återstår ännu att besvara innan vi kan välja bästa vägen framåt.

 

Bindande anmälan om deltagande i tesupén senast dagen före medlemsmötet till

Kiki Alfredsson, kikialfredsson@gmail.com

tel: 0723 – 99 05 68, OBS! gärna sms

 

Måndagen den 24 februari

Kl 19.00, Ekmansalen,

Evolutionsbiologiskt centrum, Norbyvägen 14

 

 

Lennart Dencker

Rädslan för kemikalier –är den motiverad?

 

 

 

 

 

 

 

Lennart Dencker är professor emeritus i toxikologi vid Uppsala universitet.

 

Föredraget liksom min bok (se nedan) är ämnat att ge ett helhetsperspektiv på den ”kemiska miljö” vi lever i, där exempelvis läkemedel med toxisk potential kan intas i doser en miljon gånger högre än de doser av föroreningar vi får i oss via maten. Under det senaste halvseklet har media rapporterat om att det ena och det andra ”miljögiftet” är mutagent och cancerframkallande, så till den milda grad att människor tror att deras eller deras vänners cancer beror på miljökemikalier. Cancer får vi av arv, av ålder, felaktiga matvanor, rökning och alkohol samt framför allt historiskt av tungt belastade arbetsmiljöer. Senare tids forskning tillägger slumpens roll.

Att det ibland är svårt att dra gränsen mellan ”farligt och ofarligt”, och obenägenheten ibland även hos forskare att bestämma en nedre gräns mellan farlighet och ofarlighet har lett till tron att det inte finns en nedre gräns. Med andra ord: bara förekomst av en kemikalie har kommit att anses utgöra en fara. En omfattande enkätundersökning i flera europeiska länder ger vid handen att endast tio procent av de tillfrågade uppfattar dosen som väsentlig. En bristande förståelse av dos-responsförhållanden!

Mycket av dagens debatt rör eventuella hormonstörande, framför allt östrogena effekter av allt flera kemikalier, där man också betonar risken för cocktaileffekter. Detta baseras i huvudsak på djurförsök eller försök med celler i provrör. Det ”mänskliga experiment” som ofta hänvisat till gäller läkemedlet dietylstilbestrol som användes av gravida kvinnor under 1940-1970-talen (tänkt att förhindra spontanaborter) och orsakade missbildningar av fostrets könsorgan, följt av vaginalcancer. Den dos dessa kvinnor intog låg ca 10.000 gånger högre än dagens östrogenbelastade kemikalier, vilket också ställer cocktaileffekter i ett mindre allvarligt ljus. De växtöstrogener vi får via födan ligger på dosnivåer 1000 gånger högre än aktuella kemikalier. Växtöstrogener tillskrivs ofta positiva hälsoeffekter, men kan också utgöra risker.
Kemikalier verkar via en lång rad olika mekanismer och är olika potenta. Allt detta tar våra myndigheter hänsyn till i riskvärderingar, och man applicerar breda säkerhetsmarginaler.

Att toxikologisk forskning bedrivs med beaktande av alla eventuella risker är i sin ordning. Att forskare och media utan helhetsperspektiv lägger högst teoretiska problem på barnfamiljers frukostbord och styr deras oro och påverkar deras matvanor efter larmrapporter innebär ett moraliskt dilemma.

LitteraturLennart Dencker: Inte så farligt som många tror. Nya Doxa 2017.

 

Bindande anmälan om deltagande i tesupén senast dagen före medlemsmötet till

Kiki Alfredsson, kikialfredsson@gmail.com

tel: 0723 – 99 05 68, OBS! gärna sms

 

Måndagen den 23 mars

Årsmöte

Kl 19.00, Ekmansalen,

Evolutionsbiologiskt centrum, Norbyvägen 14

Dessislava Stoeva-Holm

De klingande orden

 

Dessislava Stoeva-Holm är professor i tyska vid Institutionen för moderna språk, Uppsala universitet

Sångtexten, som även kallas den klingande lyriken, är ett centralt och mångfacetterat element i vokalmusikens många yttringar: i populärmusikens genrer, inom folklig och andlig sång, opera och visa. Vid framförandet och genom rösten, som är det enda instrument som på en och samma gång kan producera ord och toner, förenas sångtextens innehållsliga budskap med musiken. Just komplexiteten av samverkan mellan text-musik-röst bidrar till att se sångtexten som ett gränsöverskridande fenomen som inte har någon given hemvist inom vare sig musik-, litteratur-, språk- eller medievetenskap. Trots att man inte kan tala om ”musiktextforskning” som ett fält i egentlig mening, sätter enskilda forskare från olika discipliner och utifrån olika utgångspunkter den sjungna texten i centrum för sina forskningsintressen. Det kan röra sig om sångtexten inom konstnärlig forskning, översättningsvetenskap och intermedialitetsforskning. När populärmusik- och hyllningskompositioner betraktas ur ett kulturanalytiskt perspektiv och kontextualiseras blir det tydligt att de uppvisar starka gemensamma drag oavsett språk, tid och rum. Med ordens hjälp ska dessa sångtexter hylla, underhålla och beröra. Det är också ordens innehållsliga kvaliteter som gör att man kan lyfta fram dessa som kärna i kommunikationen mellan komponist/artist och lyssnare. Genom att sångtexterna i sin helhet eller fragment ur dessa traderas genom tiderna och återanvänds flitigt blir de en sorts handlingspåbud. Texterna levererar hyllningsmönster samt mönster för hur känslor ska hanteras, d.v.s. vilka och hur mycket känslor som ska visas upp i en viss kontext.

 

Måndagen den 11 maj

Kl 19.00, Lokal ?

Johan Ståhl

är en svensk magiker med hela världen som sin arbetsplats. Med en unik kombination av fingerfärdighet, värme och viljan att ge publiken någonting långt utöver det vanliga har Johan i mer 20 år roat och förundrat åskådare i fyra världsdelar. Han har vunnit stora internationella trolleritävlingar i London, Peking och Las Vegas, underhållit hundratals miljoner tv-tittare och gjort 150 soloföreställningar på trollerivärldens mest prestigefulla scen, Magic Castle i Hollywood.

Johans drivkraft är att skapa någonting extraordinärt och bjuda in till en magisk värld där allting är möjligt. Detta går igen i allt han gör, oavsett om det handlar om att lägga ned 4000 timmar på att få ihop en perfekt rutin, uppträda för sjuka barn inom den egna välgörenhetsorganisationen Sprid magin, eller göra sin hemstad mer magisk som konstnärlig ledare för festivalen Uppsala Magic & Comedy.

I den här träffen med Johan kommer ni både få ta del av hans magi men även få en inblick i den hemliga värld som Johan kallar sitt hem.